När jag var i L.A. i juni snappade jag upp några lustiga små skyltar här och var. "BUS BENCH FOR HUMANS ONLY" och "REPORT NON-HUMANS" stod det. Det hela var en listig kampanj för
storfilen District 9 som nyligen haft Sverigepremiär.


Från en bänk i Venice, L.A.

Rymdräkor förliser
I filmen stannar ett utomjordiskt rymdskepp till ovanför den sydafrikanska staden Johannesburg. Den miljon undernärda rymdresenärer som skeppet inhyser kommer snart att bilda stadens nya underklass. Dessa utstötta och fattiga "räkor" - som de nedsättande kallas av människorna - blir snart flyttade till ett reservat av vapenföretaget MNU. Företaget är dessutom en slags privat militärstyrka som sköter tvångsförflyttningen av rymdräkorna, samt utför medicinska experiment på dem. Det är detta företags kameror som vi tillsammans med nyhetsklipp och diverse intervjuer får följa i en slags efterhandskonstruerad dokumentär.

Deportationer till reservat
Och som en av de intervjuade, en sociolog, säger: "där det finns fattigdom finns det också kriminalitet". J'burgs övriga invånare kräver handling och Wikus van de Merwe, en godtrogen byråkrat på MNU, får uppdraget att flytta ut reservatet en bra bit utanför staden. Wikus spelas mycket imponerande av långfilmsdebuterande Sharlto Copley, som till och med improviserat stora delar av dialogen. Snart knackar han dörr i reservatet omgärdad av MNU-soldater och ber perverst nog utomjordingarna att skriva under på att de skall kastas ur sina hem. Trots sin välvilja ger han naivt nog därmed juridisk legitimitet åt deportationerna. En uppenbar referens är Johannesburgs eget District Six, som under apartheid fick se 60 000 av sina invånare bortflyttade. Intressant nog i vårt globala sammanhang var de flesta av de deporterade muslimer.

Likheter med orkanen Katrina
Filmen bjuder på många anledningar till hurrarop. Det dokumentära formatet fungerar utmärkt, och lyckas dessutom ge samhällskritiken en ny nivå. I början av filmen får tittarna intrycket av att varelserna är ointelligenta och väldigt brutala, allt genom mediala bilder av brinnande soptunnor och våldsamma upplopp. Man tänker genast på den bild som gavs av New Orleans efter orkanen Katrinas härjningar. De fattiga svarta områdena lämnades helt åt sitt eget öde, och det kaos som bröt ut målades upp som ett inferno med mord och våldtäkter mitt på gatorna. När stormen i dubbel bemärkelse lagt sig visade det sig dock att dessa fall endast var uppdiktade, ämnade att stilla det vita USAs hunger efter tecken på hur nära de svarta har till djuret inombords. En bit in i filmen får vi dock lära känna ett par utomjordingar och inser att de flesta faktiskt är riktigt reko (ber om ursäkt för ordvitsen). De letar bland soporna för att de svälter och hoppas hitta lite mat, de slåss för att det knappt finns någon och protesterar för att de inte släpps in i samhällsgemenskapen.

Vi vill ha mer!
Tack vare den frihet som en förhållandevis stram budget ger var det möjligt att låta den utspela sig i Johannesburg, och låta skådespelarna tala bred sydafrikansk dialekt. "Va? Ett rymdskepp som inte stannar ovanför en amerikansk stad? Hur är det möjligt?" tänkte nog alla stora amerikanska filmstudior i kanon. Själv tänker jag bara att det är skönt när vi får se storslagna filmer som vågar frångå gamla beprövade koncept (se Terminator Salvation, Transformers m fl i oändlighet), utspela sig i periferin, använda sig av helt okända skådespelare och ställa viktiga frågor om samtiden. Trots att filmens senare del tyvärr faller in i en klassisk actionmall så hoppas jag verkligen att cliffhangern resulterar i en uppföljare.

Leo

Imorse insåg jag att det blev alldeles för många Mythos igår. Och på ÖG kunde alla fattiglappar få känna sig som stekare med skumpaflaskor för 100 kr. Började dagen med att läsa lite ur Det ondas blommor som trots att det inte ens är på originalspråk kändes lite väl pretentiöst för en bakislördag. Så istället satte jag mig vid Spotify och lyssnade på dåliga låtar. Jag försökte komma på det sämsta möjliga nyckelordet att söka på, och det fick bli "myspace". Låtar som innehåller det ordet bara KAN inte vara bra. Här kommer ett par smakprov:

Attack Attack! - "What happens if I can't check my MySpace when we get there"

Låten börjar med "mitt första metalriff", och går vidare med en screamo/hc-vers. Så långt inga höjda ögonbryn. Men när refrängen börjar så lämnar vi allt vett bakom oss. Lil' Wayne har säkert ett finger med i spelet, för Auto-Tune-effekten får gå varm. Jag tror att det är spioner från metallägret som gjort bajsemo för att göra det lätt att trampa på en alldeles för bespottad "genre". Texten innehåller också som ni kanske anar många visdomsord.

"Come on, have some selflessness.
Don't give in to arrogance."

Tack, jag ska tänka på saken.

Riuven - "Myspace"

Det blir många wicked rhymez när Riuven ger oss sitt hip-hop-epos om internetfenomenet. Refrängen har hämtats från Temptations' "My Girl", men refrängorden är utbytta till låttiteln. Rappen framförs på en obegripligt konstig engelsk dialekt. Han är britt läser jag, men han skulle lika gärna kunna ha kommit från månen.

Ha en solig dag!

/Leo

1. Final i Rockkarusellen

Kom till finalen i Rockkarusellen ikväll. På scenen har vi Castillion, John Emmell, Safemode, The Coloured Office Paper och Yersinia. Grand, 18:00, stora scenen.

2. Guess who's back

In på Spotify och lyssna på Eminems nya singel "We made you". Den har 0 små pluppar som avgör hur populär den är, men det hade "Crack a bottle" också när jag oroligt diggade den i programmet, men sen slog den en massa digitala nedladdningsrekord och blev galet fet. Men nu får ni alltså chansen att vara ute i god tid! Det finns även en rätt töntig video här, men den tar för mycket uppmärksamhet från en annars jäkligt juste låt.

Även om man kan beklaga att hans första skivsinglar alltid är de töntiga dre-låtarna och inte hans egenproducerade arga grejer, så hoppas jag att albumet som släpps i maj är lika bra som alltid, och att nästa singlar är seriösa.

/Leo